nytt!

Alltså.

Det är ovant att varje fest är som en enda lång förfest, men det är jävligt schysst. Fredagens fest blev vild och väldigt, väldigt rolig.

Vid 2 står ett antal halvnakna personer (mest filmettor) och dansar till gamla Disneylåtar i trädgården. Alla är glada, alla är berusade, vi trivs.

Levernet här nere är kanske inte det nyttigaste. Jag har ersatt middag med cigaretter, vatten med öl. Men, också, ångest med glädje. Det är kärlek att gå här. Efter två dagar kändes det som att jag aldrig varit någon annanstans i hela världen. Jag misstänker dock att det kanske kommer kännas lite jobbigt fram i vår, men den tiden, den klaustrofobin.

Mer ingående rapport kommer snart!

Bara en liten, liten anekdot: jag hittade "Salò" eller "Sodoms 120 dagar" på skolan. Jag har velat se den i fyra år nu så jag föreslog för min klass att vi kunde se den ihop en kväll. Jag trodde inte att någon skulle vilja, men helt plötsligt har hela klassen trängt ihop sig framför duken.

Diskussionen efteråt var nödvändig och het. två personer gick efter halva filmen. Men jag uppskattade att vi såg den ihop. Det var skönt att få dela denna delvis fantastiska, delvis spyframkallande upplevelse med likasinnade.
Tack!

Idag går alla sorgsna gitarrer rakt in i hjärtat. Rakt in i mitt bakfulla, hoppfulla hjärta.

Jag packar, flyttar. Bokhyllan är nästan tömd. Det är så påtagligt att en ny fas i livet börjar. Det känns i hela kroppen att något händer. Något tar slut, något börjar.

Jag vill typ gråta och det är helt sjukt! Varför vill jag det? Jag ska ju ha världens roligaste höst!
kanske beror det lite på gårdagen. Det blev ett par hejdå.

Avsked är väldigt speciella. Oftast lyckligt och sorgligt samtidigt. Ett avsked blir på något sätt som en sammanfattning. En sammanfattning av en tid, en relation, en vänskap. Ett kort ögonblick då man skall säga adjö.

Så fint, så jobbigt.

Adjö.