Shortbus.

Jesse, the John: In real life, are you a top or a bottom?
Severin: This is real life.
Jesse, the John: Let me put it this way: do you think we should be in Iraq?


Aldrig har jag varit med om att en grupp på ca tio personer lämnat en film efter bara en halvtimme. Att någon ställer sig upp och man känner hur ett helt gäng andra bara har väntat på att någon skulle ta första steget. Och det är inte några stycken som smyger ut, utan det är en betydande del av publiken som väldigt tydligt marscherar ut ur salongen. Varför då?

Hela händelsen tycker jag är ett fantastiskt betyg åt filmen. En hel grupp med människor över 15 år klarar av någon anledning inte av att sitta kvar och titta på den här filmen. Det betyder ju att Shortbus faktiskt berör, på riktigt. För det gör den verkligen.

Jamie: Was that the first time someone sang the Star Spangled Banner into your ass?
Ceth: No.

Humor och allvar, filosofiska resonemang och politiska statements. Bra grejer tycker jag, och Shortbus har allt.
Naturligtvis väcks också en del frågor: handlar om filmen om uttråkade amerikaner som söker spänning? Någon säger att "elfte september är det enda verkliga som någonsin har hänt oss".
En kille har förföljt en av huvudpersonerna i flera år och fotat honom. På frågan varför han har gjort det säger han typ "ni verkade intressanta. Och så har jag inte kabelteve". En ursäkt, naturligtvis, men ändå. Jag är inte konstig, jag har bara tråkigt. Eller jag vill helt enkelt vara med och leka?

En fantastiskt fin och viktig film, se den snart! Nu måste jag sortera mina intryck lite, så kanske jag återkommer med ett mer sammanhängande resonemang. Om det ens är möjligt?

Tillsist:
Man kan verkligen undra om DN:s Kerstin Gezelius verkligen har sett filmen. Eller om hon kanske helst av allt bara hade velat vara en av dom som gick efter att James sugit av sig själv?

Adjö.